Efter succévalet förra året skulle man kunna tro att det var idel leenden inom borgerligheten. I stället har det, om än mycket i skuggan av den socialdemokratiska katastrofhanteringen, förts näst intill krisdiskussioner angående de tre partier; FP, KD och C, som numera samlas under "övriga" i den väldigt moderatdominerade Alliansen.

Frågan är hur dessa småpartier ska nå inflytande, eller alls kunna överleva, när Moderaterna bara växer och på dessa partiers bekostnad.

"Tillsammans är vi starkare", har varit Alliansens ledmotiv, och det har nu även tagits upp som möjlig räddningsmanöver för Folkpartiets och Centern del. Den gamla tanken att slå samman de två mittenpartierna - som inte längre är särskilt "mitten" - har fått ny kraft.

I fredags skrev Magnus Andersson, ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund, och Adam Cwejman, ordförande för Liberala ungdomsförbundet, i en debattartikel på newsmill.se:

"Sveriges liberala idéer är utspridda över flera riksdagspartier. De negativa konsekvenserna är att inget parti tar ordentlig strid för en liberal helhetssyn och att de liberala förespråkarna inte är tillräckligt starka i något parti."

De ser sammanslagning av C och FP som ett sätt att stärka det liberala inslaget i svensk politik, och inom Alliansen. En breddad väljarbas skulle göra frågan om överlevnad mindre påträngande, och man skulle i stället för opinionssiffror kunna "fokusera på liberalt reformarbete".

Många invändningar kan göras mot förslaget, bland annat taktiska sådana. Idag ger även Sveriges proportionella valsystem extra utdelning i riksdagsmandat till större partier - men frågan är hur framgångsrikt ett nytt Centerparti skulle bli i gamla Centerbygder. Och hur väl skulle ett grönare, småskaligare, mer bondskt och EU-skeptiskt, för att inte tala om kärnkraftsovänligt Folkparti, tas emot av storstadsliberaler?

Förutom de politiska hindren finns det rent personliga hinder för sammanslagning på den borgerliga kanten i svensk politik. Partierna är sociologiskt sett olika världar. Liberala läroverkslektorer har helt enkelt inte särskilt mycket gemensamt med pragmatiska lantmän.

Sedan har vi missunnsamheten som sitter i väggarna: alla partier är sig själva närmast och vill helst vara störst, helt på egen hand.

Men nöden har som bekant ingen lag. För Centern och Folkpartiet handlar det alltmer om att slåss om samma borgerliga väljare; de som blivit över sedan Moderaterna tagit sitt.

Politiskt har de två partierna dessutom börjat likna varandra och detsamma gäller politikerna. Skillnaderna är numera större inom partierna än mellan dem (Centerpartisterna Nils-Olov Lindfors och Frank Nilsson, som slogs om en riksdagsplats för Norrbotten, har inte mycket gemensamt).

Moderaternas omvandling till statsbärande och något av (höger)sosse light, som "tar ansvar för helheten", har lämnat ett tomrum i svensk politik. Det skulle vara mer än välgörande om det fylldes av ett tydligt individualistiskt, marknadsorienterat, internationalistiskt och integritetsfrämjande parti, där Centerns traditionalism balanserades av Folkpartiets modernism, och Folkpartiets batongvariant av Centerpartiets mjukare, mer maktskeptiska, liberalism.

Ett decennium har gått sedan kyrka och stat skiljdes åt. I alla fall nästan, för Svenska kyrkan är fortfarande statens kyrka, hon är det enda svenska samfundet som lagregleras av riksdagen.

Som en rest från statstiden har kyrkan fortfarande en struktur utifrån tanken att kyrkan är en myndighet som ska ha identisk närvaro i hela landet. Något som staten själv överger i takt med att myndigheterna centraliseras. Samtidigt ska kyrkan nu vara fri och förväntas möta, engagera och sprida Guds ord till församlingsmedlemmarna.

Tyvärr går detta inte alltid ihop. Resultatet syns i stadigt sjunkande medlemsantal, på grund av att personer utträder och att allt färre döps - och därmed inte tas upp som medlemmar. Situationen är ännu inte katastrofal, men det vi ser är sannolikt upptakten till en kris. Hittills har man mött utmaningarna med utslätat budskap och ökad tyngd på att leverera ceremoniel inramning av familjehögtider, snarare än tydligt andligt budskap.

Det kommer en dag då det inte räcker, då kommer större förändringar, vare sig man vill eller inte.

Någonstans längs vägen behöver kyrkan bestämma sig för varför hon finns. Är det för att täcka hela Sverige, enligt en ärvd indelning? Eller är det för medlemmarnas, kyrkobesökarnas, uppbyggelse och stöd i livsvandringen utifrån deras önskemål och att bygga starka församlingar som kan missionera i sin omvärld?

Är svaret det sistnämnda borde omorganisationen börja redan nu, man måste möta människorna där de finns i verkligheten eller vill känna sig hemma. I stället för att tro att man hittar dem där man administrativt bestämt att de ska finnas. En nyckel är att lätta på församlingsstrukturen. I dag får man (med några få undantag) inte tillhöra en annan församling än den där man är folkbokförd. I kombination med inflyttningen till städerna har resultatet blivit att många tappat kontakten med sin tidigare hemförsamling och i stället tillhör en anonym storstadsförsamling.

Samtidigt har alla som bor kvar utanför storstäderna fått kämpa med allt högre kostnader per person för personal och byggnader som används allt mindre. Skulle man tillåta medlemmarna att fritt välja församlingstillhörighet skulle den utvecklingen förhoppningsvis kunna hejdas och medlemmarna få vara med i den församling man känner samhörighet med. Likaså skulle ett fritt val av församling öppna för sund konkurrens församlingarna emellan. Med olika stil och inriktning, skulle det bli avgörande var kyrkobesökarna känner sig hemma.

Församlingsfrågan är inte den enda som avgör Svenska kyrkans framtid, men den är symbolisk. Människors beteende och livsinställning har ändrats.

Oron ökar för att det finns en bostadsbubbla i Sverige. Farhågorna grundas i att belåningen av hushållen ökar snabbare än inkomsterna.

För många svenskar låter detta märkligt. Lärde sig inte folk av vad som hände efter 1980-talets bubbla? Borde åtminstone inte bankerna försöka hålla i bromsen?

Situationen blir mer begriplig om man beaktar att det är en mindre del av svenska hushåll som står för det mesta av belåningen. Folkpartiets ekonomiske talesman Carl B Hamilton skriver i en debattartikel i DN 5/1 att 20 procent av låntagarna står för 60 procent av hushållens skulder. Detta pekar mot storstadsregioner och framför allt Stockholm. Synen på bostadspriser och belåning är uppenbarligen annorlunda där än i resten av landet.

Koncentrationen av belåningen leder dock inte till att alla andra skulle gå opåverkade den dagen bubblan spricker.

Den klassiska åtgärden för att lugna ned hushållen är att höja räntan. Räntehöjning är dock ett trubbigt instrument som slår mot all konsumtion och därmed också mot skattebasen. Hamilton vill därför hellre se att ränteavdraget sänks. Dessutom vill han till åtgärden foga sänkningar av kapitalskatten.

De två åtgärderna är kloka och skulle gynna landsorten. Sänkt ränteavdrag skulle lägga över mer ansvar för överbelåning på de aktuella hushållen. Idag skulle man ju nästan kunna säga att ränteavdragen är ett bidrag från landsbygden till storstadsregionerna.

En sänkning av kapitalskatten är också viktig för landsorten eftersom jobben är mer säkra om ägandet är lokalt. Sverige beskattar inkomster från aktieutdelningar och försäljningar med 30 procent. Det är det dubbla mot ägare från många andra länder. En av effekterna är att personer i Sverige som vill placera pengar i företag undviker den svenska marknaden.

Att hålla fast vid hög beskattning innebär i en globaliserad värld att företagen som anställer svenska arbetare kommer att ägas från utlandet. Erfarenheten talar för att avståndet mellan ägaren och arbetaren missgynnar den senare den dagen nedskärningar kommer på tapeten.

Därför är höga kapitalskatter ett säkert sätt att göra livet på svensk landsbygd osäkert. Storstadsregionerna har andra medel att tävla med och kan klara omställningar bättre än de små orterna.

Om de av Hamilton föreslagna åtgärderna är viktiga, varför har då regeringen ännu inte genomfört dem? Förmodligen därför att båda förslagen är enkla att använda för oppositionspartierna. Ränteavdragen måste rimligtvis kompenseras av skattesänkningar, och sänkt kapitalskatt gynnar de som äger kapital. "Titta, ni sänker skatterna för de rika på bekostnad av de svaga", kommer oppositionen att säga.

För att lägga sten på börda visar sig KD:s profilreform vårdnadsbidraget vara ungefär lika populär som partiet: ett par procent använder bidraget. Göran Hägglund avböjer att kommentera, andra skyller på gammal statistik; frivilligheten för kommunerna att införa bidraget; eller de snåla Allianskamraterna som inte gick med på mer än 3.000 kronor.

För andra reformer går det bättre. Över en miljon svenskar har använt skattereduktionerna Rut och Rot. Det bekräftar en gammal sanning: avdrag är bättre än bidrag.

Sedan är det en annan sak att skatteavdragens banerförare Maud Olofsson (C) inte har lyckats slå mynt av avdragen i form av ökat opinionsstöd.

När Socialdemokraterna skulle välja ny partiordförande efter Göran Persson var det dags för en kvinna, ansåg partiet. Det blev då återigen dags för Mona Sahlin, som denna gång nådde ända fram till partiledarskapet, men fick avgå i förtid efter ett omfattande valnederlag - ett totalt misslyckande för henne, och för partiet.

Så kan det gå när man sätter kön framför kunskap och förmåga att leverera resultat.

Könsperspektiv kan skymma sikten på många sätt. Delegationen för jämställdhet i skolan, Deja, har granskat hur uppfattningar om kön kan komma i vägen för målet att ge alla elever en god och likvärdig utbildning.

Delegationen har arbetat i över två år med sin kartläggning och granskning av jämställdheten i skolan, och i måndags kom slutbetänkandet. Tyvärr har även Deja anlagt ett könsperspektiv som skymmer och snedvrider.

Ordförande för delegationen, Anna Ekström, även ordförande i Saco, konstaterar att eleverna är "stereotypa" i sina programval på gymnasiet, och utgår då från det feministiska perspektivet att fördelning 50-50 avseende kön är detsamma som god jämställdhet.

På högskoleförberedande utbildningar ser det ut ungefär så, medan på de yrkesförberedande programmen pojkarna fortfarande väljer bygg och flickorna barn, för att hårddra en smula.

Det här bekymrar Anna Ekström, som dock försäkrar att hon inte vill tvinga någon att välja en viss utbildning av "statistiska skäl"; hennes önskan är att alla ska kunna välja fritt, utan hänsyn till könsroller.

Men hur kan vi veta att så inte är fallet redan idag? Att både flickor och pojkar faktiskt väljer utbildning efter intresse?

Situationen i skolan ställer i viss mån till det för dem med trångsynta genusperspektiv. Visserligen upplever flickorna högre grad av psykisk ohälsa och känner sig oftare kränkta än vad pojkarna gör. Men resultatmässigt klarar sig flickorna trots det bättre, vilket går emot feministernas antaganden om männens överallt rådande överhöghet och fördel.

Flickornas bättre studieresultat ger utslag på högskolan, där de snart konkurrerat ut pojkarna på alla traditionellt manliga högstatusutbildningar förutom de tekniska.

Anna Ekström och Deja identifierar som en möjlig förklaring att pojkar tycks utsättas för lägre krav och förväntningar i skolan. Och oaktat vad flumskolans förespråkare tycks tro, så spelar förväntningar stor roll för hur människor sedan presterar.