Efter succévalet förra året skulle man kunna tro att det var idel leenden inom borgerligheten. I stället har det, om än mycket i skuggan av den socialdemokratiska katastrofhanteringen, förts näst intill krisdiskussioner angående de tre partier; FP, KD och C, som numera samlas under "övriga" i den väldigt moderatdominerade Alliansen.

Frågan är hur dessa småpartier ska nå inflytande, eller alls kunna överleva, när Moderaterna bara växer och på dessa partiers bekostnad.

"Tillsammans är vi starkare", har varit Alliansens ledmotiv, och det har nu även tagits upp som möjlig räddningsmanöver för Folkpartiets och Centern del. Den gamla tanken att slå samman de två mittenpartierna - som inte längre är särskilt "mitten" - har fått ny kraft.

I fredags skrev Magnus Andersson, ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund, och Adam Cwejman, ordförande för Liberala ungdomsförbundet, i en debattartikel på newsmill.se:

"Sveriges liberala idéer är utspridda över flera riksdagspartier. De negativa konsekvenserna är att inget parti tar ordentlig strid för en liberal helhetssyn och att de liberala förespråkarna inte är tillräckligt starka i något parti."

De ser sammanslagning av C och FP som ett sätt att stärka det liberala inslaget i svensk politik, och inom Alliansen. En breddad väljarbas skulle göra frågan om överlevnad mindre påträngande, och man skulle i stället för opinionssiffror kunna "fokusera på liberalt reformarbete".

Många invändningar kan göras mot förslaget, bland annat taktiska sådana. Idag ger även Sveriges proportionella valsystem extra utdelning i riksdagsmandat till större partier - men frågan är hur framgångsrikt ett nytt Centerparti skulle bli i gamla Centerbygder. Och hur väl skulle ett grönare, småskaligare, mer bondskt och EU-skeptiskt, för att inte tala om kärnkraftsovänligt Folkparti, tas emot av storstadsliberaler?

Förutom de politiska hindren finns det rent personliga hinder för sammanslagning på den borgerliga kanten i svensk politik. Partierna är sociologiskt sett olika världar. Liberala läroverkslektorer har helt enkelt inte särskilt mycket gemensamt med pragmatiska lantmän.

Sedan har vi missunnsamheten som sitter i väggarna: alla partier är sig själva närmast och vill helst vara störst, helt på egen hand.

Men nöden har som bekant ingen lag. För Centern och Folkpartiet handlar det alltmer om att slåss om samma borgerliga väljare; de som blivit över sedan Moderaterna tagit sitt.

Politiskt har de två partierna dessutom börjat likna varandra och detsamma gäller politikerna. Skillnaderna är numera större inom partierna än mellan dem (Centerpartisterna Nils-Olov Lindfors och Frank Nilsson, som slogs om en riksdagsplats för Norrbotten, har inte mycket gemensamt).

Moderaternas omvandling till statsbärande och något av (höger)sosse light, som "tar ansvar för helheten", har lämnat ett tomrum i svensk politik. Det skulle vara mer än välgörande om det fylldes av ett tydligt individualistiskt, marknadsorienterat, internationalistiskt och integritetsfrämjande parti, där Centerns traditionalism balanserades av Folkpartiets modernism, och Folkpartiets batongvariant av Centerpartiets mjukare, mer maktskeptiska, liberalism.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett decennium har gått sedan kyrka och stat skiljdes åt. I alla fall nästan, för Svenska kyrkan är fortfarande statens kyrka, hon är det enda svenska samfundet som lagregleras av riksdagen. Som en rest från statstiden har kyrkan fortfarande en stru...

Oron ökar för att det finns en bostadsbubbla i Sverige. Farhågorna grundas i att belåningen av hushållen ökar snabbare än inkomsterna. För många svenskar låter detta märkligt. Lärde sig inte folk av vad som hände efter 1980-talets bubbla? Borde åtm...

För att lägga sten på börda visar sig KD:s profilreform vårdnadsbidraget vara ungefär lika populär som partiet: ett par procent använder bidraget. Göran Hägglund avböjer att kommentera, andra skyller på gammal statistik; frivilligheten för kommunerna...

När Socialdemokraterna skulle välja ny partiordförande efter Göran Persson var det dags för en kvinna, ansåg partiet. Det blev då återigen dags för Mona Sahlin, som denna gång nådde ända fram till partiledarskapet, men fick avgå i förtid efter ett om...